▲

Den var morgonen den 5 november, solen sken men det var kallt ute. Jag satte på dig tränset för att rida dig en sista gång, jag red ut barbacka. Du var så otroligt pigg och glad, du älskade att ridas ut, det har du alltid gjort. En uteritt med dig kunde förändra världens sämsta dag, du visade så tydligt att du var lycklig och av någon anledning så satt man bara och log hela tiden och då och då skrattade högt, det pirrade i magen. Så var det även denna morgon även om skratten blev till gråt, skrattgråt. Jag minns så väl hur vi sprang längs stigarna, du ville bara springa fortare och fortare..

En stund senare var det dags, vi stod på stallplan och väntade, djurabulansen var sen.. Du förstod ingenting, betade gräsen som vanligt och mumsade på morötterna vi gav dig. De kom tillslut...