▲

Att berätta om sig själv är inte det lättaste, ibland kan jag själv fundera på vem jag är och vad jag vill med mitt liv. Hur uppfattas jag av andra, är jag den jag vill vara eller skulle jag hellre vara någon annan? Jag heter Rebecca och är den jag är, påverkas inte utan andra utan vågar vara som jag vill, säga vad jag vill, och se ut hur jag vill. Jag gillar mig själv, inte så att jag ser mig som bättre än andra utan att jag trivs med att vara jag även om jag ibland kan önska att jag bodde och levde på en helt annan plats. Som Stockholm, min drömstad och framtida hemstad.

Tidsoptimist, det är väl så både vänner och familj skulle beskriva mig. Jag tror alltid att jag hinner mer än jag gör och att jag har hur mycket tid som hellst. Därför springer jag alltid till bussen, alltid. Sminka mig gör jag också i absolut sista sekund varje morgon och liftar jag med pappa till skolan så sminkar jag mig i bilen, i den lilla lilla spegeln..

Perfektion är också ett ord som skulle beskriva mig väldigt bra. Jag är väldigt noggrann med saker och ting, det gäller allt förutom att städa rummet, det är jag sämst på. På kvällarna kastar jag min outfit på golvet och så fortsätter det tills jag inser att jag måste städa eller om det kommer någon på besök. Jag är duktig på att göra kreativa saker, som att rita, klippa och klistra. Sånt gillar jag. Jag gillar att göra saker själv, skapa och få se det klara resultatet. Det gäller även arbeten i skolan, jag pysslar alltid till dem på något sätt för då blir det roligare att lämna in dem.

Hästar är något jag hållit på med sedan jag var 5 år och egna hästar har jag haft sen jag var 8 eller 9 år. Från början var jag en tuff hoppryttare som alltid red de galna och busiga hästarna. Jag var helt orädd och hade bra balans. Nu rider jag dressyr och det älskar jag. Den där känslan av att ha full kontroll på ett så stort djur är häftigt, att varje liten rörelse kan bli till en hel dans. Det betyder inte att jag blivit en mesig dressyrtant som inte vågar. Jag är fortfarande tuff och helt orädd. Jag är en galen hästtjej, det kommer jag alltid vara på något sätt.

Jag älskar att fotografera och det började faktiskt i stallet och på stallet.se där jag tillbringade många timmar som liten. Nu är det inte hästar jag fotograferar, jag fotar allt. Kameran åker med överallt och jag kan erkänna att jag nästan är beroende. Jag gillar att föreviga minnen. Ett foto kan säga så mycket mer än ett par ord.

Sist men inte minst kommer väl musiken, jag lyssnar alltid på musik: när jag pluggar, städar, tränar och så vidare. Men det är väl inget speciellt egentligen. Dock är det inte bara lyssnandet som speglar mig, jag sjunger även själv och jag älskar det. Känslan av att sätta varenda tog eller vara helt kass och träna tills man kan. Jag tar sånglektioner och sjunger i kör. Drömmen är att bli lika bra som Beyonce men så bra kommer jag aldrig någonsin att bli, tyvärr.

Det finns så mycket jag skulle kunna berätta om mig själv. Som när jag var liten och rymde hemmifrån genom att sätta mig på sidan av huset och vara borta i 10 minuter, eller när jag täljde med en matkniv fast jag inte fick och blev tvungen att sy två stygn. Kanske när jag cyklade, ramlade och slog upp hela ansiktet vilket medfört flera ärr som är kvar än idag, dock diskreta som tur är.

Men för att inte trötta ut er så slutar jag nog här. Punkt.

Det här är min present till Malin som jag gav henne igår. Jag ville ge henne något speciellt och personligt, något som betyder mer än ett klädesplagg eller några skönhetsprodukter. Detta för att Malin är en speciell person, hon är min vän, en nära vän. Och visst blev det personligt, jag satt i timmar och klippte, rev och klistrade för att få ihop kollaget men jag blev nöjd till sist. Extra nöjd blev jag när Malin kommer till mig med tårar i ögonen efter att ha läst baksidan... Hon sprang runt och visade alla jag skrivit. Jag blev faktiskt lite rörd själv, och glad såklart.